Elektrologi – Afrika och Öland

SMHI skulle utföra prognoser, vi skulle bygga elektroniken, andra kollegor på universitetet skulle göra antropologiska studier. Alla behövde vi åka ner till Afrika och ge oss ut på landsbygden. Under fältstudierna på den sydafrikanska landsbygden försökte vi alltså att mäta markfukt för att på så sätt förutspå torka innan nästa växtsäsong börjar. Detta för att i leden av klimatförändringar och den globala uppvärmningen försöka medvetandegöra det faktum att världen är några tiondels grader varmare.
I det SIDA-finansierade projektet ville vi få folk mer medvetna om miljöförändringar och hur dessa kan påverka deras skördar. De största problemen med detta projekt är egentligen inte de tekniska – det är förhållandevis lätt att utveckla en sensor som kan mäta fukten och skicka information om denna någonstans. Det är andra problem som till exempel det att förhindra bönderna från att använda sig av svedjebruk. En bränd sensor skyr elden och kan inte användas. Utöver sedvanlig byråkrati omfattar övriga problem att batterier stjäls eller att bonden, i sin iver att förhindra stöld, sätter en plastpåse över regnmätaren. Uppe i det nordöstra hörnet av Sydafrika ligger provinsen Limpopo. Det är en förhållandevis fattig provins. Tidigare kallades den (delar av den) för Transvaal, bortom Vaal-floden. Huvudstaden heter Polokwane, tidigare Pietersburg, och är en sömning, provinsiell stad mitt ute på den relativt höga platån. Pietersburg hade under boerkriget ett koncentrationsläger som engelsmännen inrättade för att hålla boerna i schack. Det är varmt, men inte jättevarmt. Men det är torrt och det envisas med att regna riktigt ordentligt när det väl regnar. En jobbig kombination. Polokwane ligger längs den stora motorvägen N1 som binder samman Johannesburg med Harare i Zimbabwe. Om vi fortsätter mot nordost uppåt landet så närmar vi oss också Krugerparken, det gigantiska naturreservatet. I den parken utlovas vi att se “the big five” (elefant, noshörning, lejon, gnu och gepard).

Om vi istället reser dagtid och kan därmed undvika diverse hål i asfalten och alla kor och andra djur som går längs vägarna så tar man sig till slut genom att svänga av i Louis Trichardt (har bytt namn) mot Punda Maria Gate via Thohoyandou till Mhingaville, ett samhälle inom en avspärrad mul- och klöv sjukzon ligger byn Lambani i avrinningsområdet till Luvuvhufloden. (Flodhästfloden). Där har vi installerat sensorer. Under ett av mina besök “vid trädet” förväntades att vi också skulle besöka hövdingen för området. Han bor ännu längre ut, uppe bland kullarna. Hövdingens välsignelse är ett måste då vi skall röra oss i hans marker med våra grejer. Att installera en sensor tar cirka 10 minuter. Att åka upp till hövdingen och ha audiens via tolk tar cirka fyra timmar. Hövdingen visade sig vara en mycket charmig man som bor i ett större hus med strålande utsikt över området. Hans hus har också en sidobyggnad för mottagning av gäster. Kvinnor har traditionellt lärt sig att krypa in framför hövdingen. Vi diskuterade klimatförändringar och teknik medan andra i rummet gjorde facebookstatusuppdateringar. Jag delade denna erfarenhet med president Jacob Zuma som också varit där på visit.

Från knastertorra Limpopo till knastertorra alvar. Under besöken hos min svärfar, som varit bonde på Öland, är vi ofta ute på hans marker eller i hans fiskebåt. Jag oroar mig över regnmolnen på Småland (heter så på öländska), dvs de på andra sidan sundet. “Oj då, jag glömde ta med mig regnjackan!”. Svärfar tittar upp lite lätt under kepsen och sneglar på andra sidan, dvs västerut. “Njäe. De orkar inte över.”

Och mycket riktigt – inget regn, solen fortsätter stråla som så ofta förr över det torra alvaret. Andra dagar, uppe i skogen vid försvarets radarstation kan vi vara på väg ut för en skogspromenad. “Ojdå – gotlandsgubbar.” “?” “Vi får nog ta en kort tur.”. Gotlandsgubbar är ingen guteversion av jordgubbar utan helt enkelt “luddiga” moln österut, dvs. över Gotland (det heter så på öländska). Dessa luddiga moln antyder att det ska bli blåst och regn. Och mycket riktigt blev det ingen längre tur, det blåste upp ordentligt och regnade från sidan.

Det finns mycket att diskutera kring bondepraktikan och det finns många motsägelsefulla minnesregler och de flesta brukar dessutom antyda att det blir regn. Däremot finns det något viktigt i det faktum att personen som sådan känner sig delaktig i sin omgivning. Genom att observera, tolka och få bekräftat. När sädesärlan trampar omkring på gårdsplanen har våren kommit och i de gamla tiderna var det också förenat med otur att skrämma bort den. Från 11-1200-talet till långt in på 1800-talet förändrades mycket lite på alvaret och för alvarets folk. Linné förkunnade i sin Ölandsresa sommaren 1741 att mycket lite hade förändrats sedan medeltiden. Så, det urgamla svenska bondesamhället hade i tusentals år tränats i att lösa de vardagliga problemen rörande vatten, mat, temperatur och vind. Problemen finns på Öland också, på samma sätt som på savannen i Sydafrika och vi har kunnat hantera de på vårt vis och hjälpt oss själva.